jagarsnartklar

Nu är det konstaterat, jag är trött på att studera! nu vill jag ut i arbetslivet och jobba. så vet du någon som behöver en beteendevetare, eller behöver du kanske en beteendevetare på ditt arbete? om ni vet något som behöver en beteendevetare, så lämna er mail här på sidan så tar jag i kontakt med den som har adressen. så att denne får mitt CV.

Jag såg idag på nyhetsmorgon på TV4 om en metod som dyslektiker kan använda sig av för att bli bättre på att läsa och skriva. De sa till och med att man kunde bli fri från sina besvär som dyslektiker har. Detta är mycket intressant tycker jag fall det finns en metod som kan göra så att merparten av personer som har dyslexi kan komma bort från sina besvär med dyslexin. När jag fick höra om detta så fick jag två tankar som fyllde min hjärna, den ena var "det var ju det jag sa" och den andra "det är lite för bra för att vara sant". Jag har hela tiden tyckt att man haft fel tillvägagångssätt när man "behandlar" personer med dyslexi, man har en uppfattning om att det bara finns ett sätt att lära sig läsa och skriva på. Det jag pratar om här handlar om ett sätt där dyslektikern ska lära sig visualisera orden. Man kan likna det med hur man läser "kinesiska", det är ett skriftspråk som man använder sig av bild-liknade ord. Metoden jag pratar om heter katt-metoden (http://www.kattmodell.se/).       

Idag la jag de första orden till min bok som jag har pratat om. Det är med en lugn spänning och en viss oro som jag ser på det inträffade. Kommer jag som dyslektiker att kunna ro detta i land? Jag tror det, hur det går får ni följa har på min blogg.  

Nu har jag sett över min intresse inventering, det visar sig att minna huvudsakliga intressen har med friluftsliv, pedagogik, siffror samt administration. Frågan är bara vad för jobb man får om man sätter dessa kategorier samman?

Så var det nya året här, och med den 366 nya dagar. Mitt personliga mål med det här året är att få ett arbete där man har en akademisk-lön. Hur det gick med den saken får ni läsa om 365 dagar.

Oro är det som har uppehålligt minna tankar idag, oro över framtiden. Det är givetvis knutet till min dyslexi. Jag är orolig att inte passa in i de olika kulturerna där ute i samhället, med det menar jag att inte passa in på till exempel en arbetsplats. Att man ska ses som ett svart får i fårhagen, just för att man har dyslexi. Att arbetsgivare inte vågar ge mig som dyslektiker en chans att visa att jag kan göra ett bra arbete även om det tar lite extra tid. Det är nog det som är det jag oroar mig, i vårt samhälle så är det viktigaste som finns tid, vilket omvandlas till pengar genom förvärvsarbete. Är orolig över att det inte säkert finns tid och plats för en dyslektiker som mig som behöver mer tid, när jag genomför vissa arbetsuppgifter som har med läsning och skrivning att göra. Denna osäkerhet väcker tvivel inom mig, fall jag kommer att "lyckas"? Vad nu ordet lyckas innebär?

Det är bara två dagar kvar på det här året nu, så jag ser på det nya året med orofylld-spåning-förväntan. Ska avsluta brevet positivt, jag får en bra start så vit jag vet just nu då jag får fira in det nya året med min underbara sambo.   

Det är med en viss frustration och irritation som jag skriver detta inlägg. denna frustration och irritation bottnar sig i den okunskap som finns om dyslexi, hur det är att leva med handikappet. Det är inte bara detta handikapp som det råder en brist av kunskap kring hos allmänheten det gäller alla handikapp skulle jag vilja säga.
 

Jag ser att det är skolan som har ett mycket stort ansvar. Skolan har ett ansvar att ge eleverna kunskap inte bara om de olika ämnena som man läser där. skolan har även ett ansvar att ge kunskap om olika handikapp som finns i samhället, detta är viktigt då om man har vetskap om hur olika handikapp tersig och hur personen själv upplever sitt handikapp. man vinner mycket på att ge folk kunskap om de olika handikapp, inte minst mänskligt men även samhallsekonomiskt då den psykologiska belastningen inte blir lika stor för den drabbade. för jag tror att om man har kunskap så är det lättare att förstå varför en person gör som den gör, detta leder till att man inte behöver se på personer med ett handikapp som något konstigt. Vilket leder till att fenomen som till exempel mobbing skulle bli en marginaliserad företeelse i samhället.
 
det är här jag menar politiker och skolan ska ta sitt ansvar, för åtgärderna är lätta att vidta det är bara en fråga om de vill lösa problemen?

Nur är det snart jul och ett nytt år med nya möjligheter och äventyr. bland annat så kommer jag börja läsa företagsekonomi A på uppsala universitet, det tycker jag ska bli roligt.